PATA
Rubus- konststipendiater 2018-2020
Galleri Foajé, Regionshuset, Luleå
2021

PATA är ett egeninitierat konstprojekt och kan ses som ett diskussions-underlag för På gränsen/ Rajallas framtida utformning eller som en fristående gestaltning av ett gemensamt kulturarv. Mini-PATA är byggd med tallpinnar från ett kalhygge nära min hemby Gammelgården utanför Kalix.

Platsen för PATA ligger på den svenska sidan om gränsen till Finland och är en del av det stora stadsbyggnadsprojektet, att bygga ihop Haparanda och Torneå till en stad på gränsen, På gränsen/Rajalla. Sedan 2018 är centrumet på gränsen ett köpcentrum på finska sidan och det gemensamma torget som abrupt möter en byggrop på svenska sidan. Det som skulle ha blivit ett gemensamt centrum på gränsen är idag visuellt och fysiskt mer isär än någonsin.

När marken förbereddes för det stora köpcentret på svenska sidan gick byggföretaget i konkurs. Nu, efter några år har byggropen blivit en livsmiljö för häckande måsar. Längs sidorna har vass och blommor börjat växa. När blir en byggrop eller när definieras en byggrop som något annat?Länsstyrelsen konstaterar att byggropen fortfarande ligger inom vattenområdet. Detta är baserat på det faktum att området betraktades som ett vattenområde före byggropens uppkomst och de bedömer att även om en grop grävs i torrhet, klassificeras platsen som ett vattenområde om gropen fylls med vatten. Ju längre tiden går, desto mer går byggropen tillbaka till sitt naturliga tillstånd, vattenområdet, Torne älv och dess biotop.

Under två år fanns ett staket runt byggropen, under pandemin sattes ett nytt staket upp när finska gränsen stängdes. De som har sin identitet i Tornedalen, varken svensk eller finsk triggades att välja sida som vissa grupper utnyttjade. Det blev ett vi och ett dom. Men den stängda gränsen synliggjorde också hur ihopkopplade samhällena är, familjemedlemmar, vänner, par möttes på de två sidorna av gränsen. Samtidigt som det visade att den sovande gränsen kan vakna och att samarbetet kan ha tagit ett steg tillbaka.

Tomtens ägare skriver:
”Vi ser ingenting som stoppar att du kan utföra en konstnärlig gestaltning på vår mark. Förutsättningarna är:Det får inte finnas någon kostnad överhuvudtaget som belastar ossVi vill se ett utkast på gestaltning innan installationen utförs för godkännande (torde inte vara några problem. Men vi vill försäkra oss om att det blir enpositiv gestaltning)Ev. åverkan på mark eller stängsling måste återställas på er bekostnad.”

Det har visat sig att människor skäms för byggropen. Platsen blir en påminnelse om ett misslyckande snarare än vad som är möjligt. Vad gör det med ett samhälle och de människor som har en relation med den? Kan konsten ta plats i tomrummet, överbrygga och aktivera platsen och förvandla den tillnågonting annat än en övergiven byggrop?

Pata är ett fiskeredskap, historiskt gångvägar över älven från vilka små öppningar tillät mindre fisk att simma igenom och större fångas. Idag är det en förbjuden fiskemetod och istället används Pata som en brygga för håvning. Pata och dess konstruktion är ungefär densamma sedan 500 år tillbaka och byggs i början av sommaren. I Sverige är det mest äldre män, i Finland mer varierande med yngre, äldre, kvinnor och barn som deltar i byggandet av Pata som en årlig aktivitet.

Kulturen att bygga Pator sammanlänkar de två länderna och de två sidorna av älven, som de sju broarna som förbinder de två länderna över älven. Pata ingår till det immateriella kulturarvet i både Sverige och Finland.

PATA på den tidigare byggropen kommer fysiskt att koppla samman det gemensamma torget med vattenområdet, nationalälven Torne älv och området på andra sidan. Socialt kan det överbrygga generationer, den äldre pata-byggaren med unga och nykomlingar.

Tomten är nu till försäljning och ägarna är inte längre intresserade av ett samarbete. De meddelar att om nu Haparanda kommun är så positivt inställda till projektet så får de köpa tomten. Fortsättning följer.

Tack till Pia Marttinen, Pia Suonvieri, Of Public Interest, Region norr och Resurscentrum norr.